Backintervaller i motvind med kärlek

Efter att ha snurrat runt inne i stan, varav 15 minuter gick runt runt runt i Slussen på jakt efter rätt väg till terminalerna, var jag mäkta trött i huvudet. Jag var verkligen inte sugen på att springa utan ville helt enkelt bara ligga på sängen och halvsova. Men, jag var tvungen att gå ut. Till att börja med var jag tvungen att fixa laddaren till batteriet och sparka igång det – tror du mig om jag säger att jag var livrädd för att sprängas när jag tryckte på start-knappen?

Väl ute och uppe kunde jag lika gärna köra intervaller. Så in igen, på med springkläderna… som hängde på tork – nytvättade. Det fick bli korta tights och vindbyxor, linne och vindjacka, något som senare skulle visa sig vara helt perfekt klädsel trots att det var kallt under början av uppjoggen. Uppjoggen gick alldeles för långsamt tyckte jag, jag ville komma till backen fort för att få det överstökat. Backintervaller är inte direkt en av mina favoriter. Jag försökte att springa som en mamahumaralöpare (ja, jag är Born to Run-skadad). Absolut still överkropp medan allt under knäna slår trumvirvlar. Det var riktigt skönt att springa så, snabbt gick det också, men det är nog inte ett löpsteg jag kommer anamma allt för ofta.

Hur som helst, till backen kom jag och upp sprang jag, i den absolut värsta motvinden på länge! Varje varv upp för backen tog emot som ett slag i bröstkorgen och jag tänkte att ”det är nog såhär det känns att springa med fallskärmar, gånger 5!” och ”vad lätt det kommer bli att köra backintervaller i medvind!”. Min motivation var enkel – det kommer bli väldigt lätt att köra backintervaller nästa gång, sega, tugga, sega, snart får du springa hem. För de första intervallerna är egentligen inte jobbiga. När jag kommer upp på 4 börjar det kännas att jag sprungit. Intervall 5 så är hälften klart, efter det är det bara nerförsbacke. När det sedan kommer till nummer 8 börjar det kännas i benen att det snart är slut, men då är det ju faktiskt just det – snart slut. Nummer 9 är en käftsmäll de sista 10 metrarna för att inte lägga av för tidigt. Och nummer 10, äntligen, ur med det sista! Sen avslutas det med en skön jogg mot värmen, jordgubbarna, grädden och nya Runner’s World som jag köpte på CiryGross. Skön lördagskväll i hälsans tecken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Följ min blogg med Bloglovin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s